Efter cancern: en av fem drabbas av PTSD (posttraumatisk stress)

Av: Lars Hornborg

Aktuell forskning visar att en av fem cancerpatienter lider av PTSD ett halvår efter avslutad behandling. Oro, ångest, stress, depression, utmattning och samtidigt överkänslighet. 

Men det behöver inte vara så.

Min första artikel om cancer handlade om min frus och mina upplevelser efter att hon upptäckte sin andra bröstcancertumör julen 2020. Om allt vi lärde oss om oss själva, om varandra, om den fantastiska vård vi har tillgång till och de fantastiska människor som mött oss där, men också om dess tillkortakommanden, och om en hel del annat. Till exempel att forskningen till trots erbjuder vården ingen hjälp i dessa frågor på de flesta håll i landet.

Den här artikeln blir första steget i att förstå vad som pågår i den drabbade, ofta också dess anhöriga, långt efter att den fysiska behandlingen är avslutad. Kanske pågår det i dig, just nu, om du är i den fasen nu att sjukvården är klara med dig och det enda som kvarstår är efterkontroller en eller ett par gånger om året.

Stress, oro, ångest, utmattning, hjärnor som inte fungerar, värk eller nervsmärtor. Långtidsbiverkningar, med andra ord.

EN DEL AV DESSA SYMTOM är biverkningar av själva behandlingarna. Cytostatikan har ju som uppgift att slå ut cancern och i den processen tar den död på en hel del annat också. Vi lärde oss att återhämtningen kan ta rejält lång tid och för en del människor blir återhämtningen aldrig fullständig. Detta gäller till exempel trasiga slemhinnor och den enorma trötthet som är så vanlig.

ANDRA SYMTOM har helt andra orsaker.

Längre ner hittar du fördjupad läsning om vad forskningen visar faktiskt händer med oss i ett trauma. I korthet handlar det om att i ett utdraget traumatillstånd som till exempel cancer kickar en äldre del av hjärnan in för att rädda oss. Amygdala agerar i kris, samtidigt som det utdragna stress- och adrenalinpåslaget ger oss kraft att inte bara falla ihop. Minnena från det som amygdala hanterat lagras i dess minnesdel hippocampus.

När krisen är över lämnar amygdala tillbaka rodret till cortex, den moderna hjärnan. När vi blickar tillbaka på det som hänt är det den moderna hjärnan som rationaliserar, värderar och försöker tänka bort det som hänt.

Men traumaminnena finns fortfarande kvar i hippocampus.
De går inte att tänka bort.

Det är dessa samband som förklarar varför klassisk KBT ofta misslyckas med att nå bestående resultat. Med utgångspunkten att vi behöver tänka annorlunda för att må bättre engageras bara tankarna, medan traumaminnenas emotionella rötter kvarstår i hippocampus, opåverkade av hur vi försöker styra och förändra våra medvetna tankar.

Nästa del: vägar framåt till ett bättre liv - efter stormen

I nästa artikel går jag in på djupet i hur du kan göra för att frigöra dig från det posttraumatiska tillstånd som så många hamnar i efter en cancerbehandling. Den handlar om att ta steget till terapeutiska verktyg som tar sig an traumaminnena i det undermedvetna, i hippocampus.

Redan nu hittar du information om den nya helgretreaten som heter Efter stormen - för kvinnor som sliter med livet efter bröstcancer (klicka här).

 

Detta händer i kroppen när vi utsätts för ett utdraget skräckfylld trauma

Vi behöver börja med att förstå lite av hur vår neurologi fungerar.

När vi hamnar i en traumatisk eller stressfylld situation tar en äldre del av hjärnan över för att säkerställa att vi överlever. Minnena från det som hände lagras sedan i samma del av hjärnan.

Modern neurologisk forskning, till exempel inom Interpersonell neurobiologi med centrum vid UCLA under ledning av professor Daniel Siegel, synliggör några viktiga fakta:

Den tredelade hjärnan

Vår "hjärna", den del av neurologin som sitter innanför skallbenet, består av tre evolutionärt olika gamla delar, med olika funktioner:

• Cortex/neocortex är den moderna, tänkande, analyserande, logiska, sociala - och ganska långsamma - delen av hjärnan. Den tjänar oss väl i ett samhälle med komplexa interaktioner, nyanser och ständiga överväganden, men är till mindre nytta när vi ställs inför plötsliga hot eller trauman.
• Det limbiska systemet som räddade oss när vi fortfarande strövade på savannerna och riskerade att överfallas av rovdjur eller rivaliserande stammar. Det limbiska systemets handlingskatalysator heter Amygdala - blixtsnabb och fokuserad på överlevnad, inget annat. Minnen från traumasituationer lagras i Hippocampus - INTE i minnesfunktionerna knutna till cortex, alltså.
  
• Reptilhjärnan eller hjärnstammen agerar på egen hand för att se till att vi andas, vilar, äter, håller rätt kroppstemperatur, ryggar undan när vi är för nära elden.

 

Det går inte att välja att bara känna vissa känslor

De flesta av oss har av olika skäl lärt oss att undvika jobbiga känslor. Många upplever ett nästan fobiskt förhållande till att behöva känna vrede, sorg, maktlöshet, dödsskräck eller andra känslor som går på djupet i vår själsliga upplevelse. En del människor jag arbetar med uttrycker till och med att de hellre dör än att behöva känna sådana känslor.

Men Siegel och hans kollegor inom IPNB påvisar i sin forskning att det inte går att välja bort bara vissa känslor. När du lägger locket på de oönskade känslorna sätter du samtidigt stopp för glädje, kärlek, tacksamhet, nyfikenhet, framtidstro och andra "bra" känslor. 

Hela känslocentrum (som finns i höger hjärnhalva) stängs ner när du slitit för att undvika de där jobbiga känslorna tillräckligt länge. Följden blir att du upplever tillvaron som grå, avstängd, meningslös, tung.

Därför är det viktigt, till och med nödvändigt, att acceptera alla känslor precis som de är.
Ovant för många, men ganska enkelt att lära sig.

Vårt beteende påverkar vår neurologi

Siegels forskning visar hur vi med vårt beteende på olika sätt fysiologiskt påverkar vår neurologi. Två exempel på detta hittar du nedan. Jag tar med dem eftersom de kan ha en avgörande betydelse för var och en som sliter med tillvaron, framförallt i dess utdragna form under och efter en cancerbehandling.

Försvagad integration mellan hjärnhalvorna

När vi lägger locket på våra känslor leder det till minskad aktivitet i höger hjärnhalva. Det försvagar Corpus Callosum, området mellan hjärnhalvorna - de neurologiska förbindelserna försvagas och minskar, vilket leder till en försämrad integration. Vänster hjärnhalva tar över - det är där logik, siffror och språk har sin hemvist - och vi får allt sämre tillgång till inte bara våra känslor utan även till vår kreativa förmåga.

På motsvarande sätt blir den som skyr de aspekter av tillvaron som hör hemma i vänster hjärnhalva alltmer fast i sitt känsloliv, utan förmåga att ta ett steg tillbaka och tänka sig fram till lösningar.

Det vi fokuserar på växer

Denna "sanning" har funnits länge i kretsar som sysslar med personlig utveckling, coaching och livsstilsfrågor, men det var först när Siegel och hans kollegor med instrument började studera vad som faktiskt händer i hjärnan när vi fokuserar på olika saker, till exempel på vårt eget lidande, eller på glädjeämnen, eller våra älskade, eller det vi är rädda för, som påståendet fick en ny innebörd. 

Forskarna kunde konstatera att när vi fokuserar på negativa tankar eller smärta är det också de delarna av hjärnan som aktiveras och växer. Motsvarande effekt har positiva tankar och känslor - då aktiveras dessa delar av neurologin, och växer.

Vi blir alltså medskapare till vår egen smärta - alternativt till vår egen välmåga.

Slutsats: vi behöver välkomna alla känslor på lika villkor och dessutom vara uppmärksamma på vad våra tankar uppehåller oss vid.

Klicka här för att stödja Bröstcancerförbundet i deras viktiga arbete!