Är du rentav rädd för att känna kärlek?

Av Lars Hornborg

Vilka känslor undviker du helst? Rädsla? Skam? Svaghet? Kanske rentav kärlek? Men, tänker du kanske, kärlek är ju en "bra" känsla - eller?

En av deltagarna i vårens omgångar av Ut ur mörkret - lyckligare i livet upptäckte under helgen att det hon saknade i sitt liv - en kärleksrelation - på ett undermedvetet plan också var det hon undvek. Inte relationen i sig, men kärleken. I en intervju som jag gjorde med henne ett par månader sedan berättade hon om detta (klicka för att lyssna).

Det var en stor grej för mig, den helgen, att kunna städa i och förstå.

Här gäller det att förstå inte bara hur våra livsstrategier formas utan även att hitta till deras ursprung. Vi längtar efter kärlek, närhet, efter att tillhöra. Och samtidigt förutsätter sådana upplevelser att vi vågar ta av oss rustningen, masken, alla dess skyddsmekanismer som vi bär för att slippa känna oss svaga eller riskera att utsätta oss för obehag. 

Om vi inte visar oss sårbara är risken mindre för att bli sårad - så tror nog de flesta av oss. Men a) det är tveksamt om det faktiskt är sant, och b) detta "skydd" blir samtidigt ett hinder för att släppa in andra människor på ett djupare plan.

Den där rustningen eller masken må vara mer eller mindre effektiv i sin roll att dölja hurdana vi egentligen är, men det är sällan den egentligen lyckas lura andra att inte  se vad som finns bakom. Dessutom gör det sällan mindre ont bara för att masken är uppe - det är bara vår förmåga att dölja smärtan som kan få hjälp av masken.

Min egen upplevelse är att varje gång, utan undantag, som jag vågar vara ärlig med mina känslor händer det bra saker. I mitt arbete som organisationskonsult, till exempel - när jag som inhyrd chef sitter med en personalgrupp som förväntar sig att jag ska lösa allt åt dem, och det till slut brister för mig, då blir det alldeles tyst ett ögonblick när jag säger de enkla orden "jag fixar inte detta på egen hand, jag behöver er hjälp!" Någonting förändras i grunden hos de som är där när de inser att det är vi, inte han, som är nyckeln till att få det bra igen.

Översätt detta till relationer - med partners, familj, vänner - och du kommer att se exakt samma omedelbara positiva förändring. Så är det i alla fall för mig.

Vad hindrar dig från att släppa masken?

Rädslan att bli angripen eller sårad, gissar jag? Så var det för mig innan jag förstod vilket pris jag betalade genom att spela stark.

När du släpper en annan människa inpå livet, öppnar dig, visar den du verkligen är, då finns en stor möjlighet att du äntligen kan få uppleva den där underbara nära relationen. Men samtidigt finns förstås risken att den du tyr dig till inte är lika intresserad av dig, eller att det kanske tar slut så småningom. Och det gör ont. Varje gång någon som betyder mycket för dig avslutar sin relation med dig gör det ont. 

När du inte släpper in någon inpå livet slipper du också risken att det ska ta slut en gång.

Men samtidigt väljer du en tillvaro i emotionell avstängdhet. Du sänker den neurologiska aktivitetsnivån i hjärnans känslocentrum, och det går inte att göra selektivt - det blir som en våt filt över alla känslor. 

Tillvaron känns alltmer grå, livlös, meningslös. Utan kontakt  med våra känslor blir vi till sist som avstängda robotar.

Dina känslor kan inte skada dig!

Den där rädslan för att det ska göra ont har på ett ännu djupare plan sitt ursprung i den felaktiga föreställningen att känslor kan vara skadliga, rentav dödliga. Men det är inte sant. 

Nominellt är känslor bara förändringar i signalsubstanserna i vår neurologi. Resten är hjärnans fantasier och ihärdiga försök att tolka känslornas betydelse. 

Den här idén om att smärtsamma känslor kan skada oss gör att vi tidigt lär oss att undvika dem. Vi trycker undan dem, eller tänker roligare tankar, sysselsätter oss med vad som helst som kan avleda oss från det jobbiga. Men känslorna försvinner inte när vi gör så, de finns kvar och har kvar sitt grepp om oss.

Genom att istället avsiktligt låta de jobbiga känslorna få kännas kan du frigöra dig från deras makt över dig. Det tar inte särskilt många minuter - känslor som får upplevas fritt har en ganska kort livslängd. 

Bli vän med alla dina känslor!

Nästa gång du märker att en jobbig känsla är på väg, försök då att inte fly ifrån den. Sitt istället alldeles stilla, låt känslan få växa och utvecklas utan att du försöker påverka den, lägg märke till var i kroppen den känns starkast, låt varje andetag ge lite ytterligare energi till den. 

Efter bara några minuter, ibland ännu snabbare, märker du att något börjar förändras, att känslan börjar avta eller ge plats för en annan känsla. Det kan vara en ytterligare jobbig känsla, kanske till och med en starkare känsla, men så småningom kommer de jobbiga känslorna att övergå i något helt annat - något fridfullt, eller jublande, kanske kärlek, evighet, rentav att känna dig som en del av något större, i kontakt med universum.